idlerunning

Då ska vi se. Alla (2 stycken) armar fungerar.... Check.
Jag kan skaka på huvudet utan att det rullar längre ner för branten.... Check.
Röra på benen... Hm.... Mitt vänstra ben går inte att rubba, inte det högra heller. 
Det kan ju bero på att den vänstra skidan är till höger om den högra, som är till vänster om den vänstra. Ja hur skulle det se ut om den vänstra var till höger om den högra, och den högra var till vänster om den... högra?
Då skulle förmodligen något vara av... Rejält.. 
Jag låg med andra ord med benen i kors, ungefär som om jag var riktigt kissnödig. Den enda skillnaden var att jag även hade ett par slalomskidor på mig. Och låg i svarta pisten, med huvudet ner och fötterna upp.

Precis under liften!!!.... Vad gör man inte för att roa?

Efter att jag omfördelat balansen (man gör så ibland, det har jag sett på tv) så enda alternativet som fanns kvar var att ramla, så gled jag i överljudshastighet (måste ha varit det då jag inte hörde ett ljud) i säkert 50 meter som en liten svart tomte utan vare sig renar, släde eller en jävla säck med paket vars innehåll ändå skulle bli en besvikelse, och allt måste bytas på mellandagsrean bland alla andra papptrattar som envisas med att trängas i butiker som veckan före höjer priset med 25%, för att sedan på mellandagarna rea ut skiten med 20% (det är samma sak, räkna själv)...

Jag gled majestätiskt (NOT) på rygg och kunde se sittliften nästan rakt upp och nästan höra hur de tänkte när de såg mig. "Kul kille det där, men han har en udda stil, vi provar inte den".

Efter en mindre fantastisk uppvisning om hur man bänglar sig på rätt köl (jag fick improvisera då manualen saknade det kapitel som beskriver hur man rätar ut ihoptrasslade ben och skidor) så kom jag upp igen. Eftersom det var ganska brant i backen (det ska vara så eftersom den heter "svart", men jag tycker den borde heta " nedfart förbjuden" istället) så var det liksom bara att ligga på sidan med benen pekandes åt det håll som kallas "dit ska vi" och sen puffelipuffa lite med ena armen, och vips, så bar det av igen.

Men hallå... Inte så jävla fort!!! Jag hann precis göra världens vackraste vänstervändning (om världens näst vackraste hade varit när en trebent flodhäst, eller eventuellt Quasimodo, hade försökt göra samma sak, fast med 2 roddbåtar fastspända på tassarna), och mindes filmen Sällskapsresan och hon som inte kunde åka skidor. "Tyngden på dalskidan älskling"... Försökte få min tyngd på dalskidan, men den skidan hade ju vänt sig ca 90 grader för bara nån sekund sen. Jag kan ju för fan inte göra en vurpa till nu, tänkte jag.... Jag vägrar. Så jag vägrade, och åkte hela vägen ner utan att fylla på med snö i de redan överfulla fickorna. "Skaka av snön från mössan" var första kommentaren från mina sk. vänner, "du ser inte klok ut"... Det vet jag väl, och du ser ut som en sjögurka, bara så du vet...

Aldrig mer en svart backe, tänkte jag....

Nästa åk.... En sån där jävla svart backe igen... Snacka om att det knöt sig i magen. Det höll på gå åt skogen nu med. Jag gjorde en fin stoppsladd precis före krönet, men om man inte står exakt 90 grader mot backen så stannar man tydligen inte. Jag gled mot kanten, som var 115 cm hög (eftersom det stod på en skylt att snödjupet var 115 cm så antar jag att det var så även här)... Granarna kom närmare... Tanken att grensla en gran var inte den härligaste känslan mina nötter kunde tänka sig en dag som denna.
Eftersom ni märker att jag inte skriver med pipig röst så förstår ni att det gick bra... Kom ner utan att leka snöplog, men efter denna hemska näradödenupplevelse så valde jag röda, gröna och blå backar resten av dagen. Vad spelar det för roll om man måste staka sig fram till liften de sista 1000 metrarna? Jag bara frågar??? Gör det nåt??? Eller får trängas med 2-åriga Stig Strandare i backen, som ser ut som om de pressades ut ur det där lilla glädjehålet med hela skidutrustning färdigmonterad.

Nu är klockan 9, och jag och mina ömmande lårmuskler ska gå bredbent (nej, jag har inte skitit på mig) och fika.
Tjngeling så länge.